Läsa böcker, förstöra glitches - Dialog i MiSide
MitaHur många fler Mita måste du hitta innan du lugnar ner dig?
- Mita
Töntig...
- Mita
Vad är grejen med det här?
- Mita
Den är tråkig...
- Mita
Vart är du på väg? Stopp!
- Mita
[player], vad gör du här?
- Mita
Jag hatar den här platta världen.
Jag bestämde mig för att gå bortom den här 2D-verkligheten, tillbaka till 3D.
Jag sträckte ut handen och försökte trycka in den i 3D-världen.
Men... ingenting. Fan också! Varför funkar det inte?!
...
Och vänta - var är ringen? Åh, skit också.
...
...
Jag stannade och insåg att det här var meningslöst.
Gränssnittet var ogripbart, som om det inte fanns där.
Mitt enda val var att vända tillbaka till vardagsrummet.
Jag måste hitta ringen, oavsett vad.
På något sätt hade jag tappat bort den, eller så var den gömd någonstans i den här platta dimensionen.
Det fanns inget annat kvar att göra än att spåra upp den lokala Mita.
Hon hade ringen, och utan den artefakten kunde jag inte förändra någonting.
Jag tog mig till köket först,
och trängde mig nästan in genom dörren i min brådska.
Köket var ännu ljusare än det förra rummet,
och fyllt av den välbekanta doften av färska morötter.
Men ingen skymt av 2D Mita.
Jag rusade ut, rusade in i hallen och navigerade skickligt runt soffan - lite av ett hinder - innan jag stannade vid sovrumsdörren.
Den knarrade högt när jag slog upp den.
När spelet närmade sig sitt slut var det tydligt vem som skulle vinna.
Men plötsligt avbröts vårt spel av en kraftig knackning på dörren.
Knackningarna blev allt högre,
och varje slag kändes som om det skakade golvet under oss.
Till slut brast dörren upp,
och in rusade Crazy Mita i sin vanliga,
större än livet, och stannade mitt i rummet.
Jag stelnade till och kände hur jag blev blek av chock.
Mita i 2D såg genuint rädd ut.
Crazy Mita gav oss båda en skarp blick och började tala i en märklig, nästan skällande ton:
[player], vad gör du här?
Hur många fler Mita måste du hitta innan du lugnar ner dig?
Vad är grejen med det här?
Jag hatar den här platta världen.
Den är tråkig...
Töntig...
Vart är du på väg? Stopp!
Kakor? Jag tål dem inte! Ska vi riva morötter?
Jag har den!
Vill du ha ringen, knäppskalle?
Vinn mot mig i tic-tac-toe!
Hon flinade, flämtade lite och stack ut tungan som en hund.
Hennes fräcka ton och busiga leende var i full effekt.
Jag gav hennes axlar en liten knuff för att skapa lite avstånd mellan oss.
Det här är verkligen viktigt.
Ge mig det bara - det är mycket som hänger på det.
Jag höll min röst stadig och saklig,
men jag kände mig nästan löjlig som pratade med henne på ett så välavvägt sätt.
Hon verkade hänsynslös, nästan på gränsen till galenskap,
och jag kunde känna hur en märklig humor byggdes upp i luften mellan oss.
Rör mig inte!
Vad är det som är så viktigt med den här ringen?
Är du nån slags ringbesatt knäppgök?
Älskar du att sätta ringar på dina fingrar?
Hon sköt tillbaka, högre än någonsin, hennes hån ännu djärvare.
Det är en magisk ring! Vad mer behöver jag förklara? Ge bara tillbaka den till mig!
Du är en riktig ringfanatiker!
En magisk ring!
Hahaha!
Hon brast ut i skratt och ljudet ekade runt oss.
Jag tittade bort,
och kände mig obekväm när hennes skratt blev mer... vänligt, nästan.
Jag tog tag i min förvånade 2D-väns hand och rusade mot utgången.
Hallen vred sig konstigt när vi sprang nerför en lång korridor, de dunkande fotstegen bakom oss drev oss framåt.
Jag kunde inte säga hur länge vi sprang,
dunkandet i mina öron från paniken och ansträngningen blockerade allt annat.
Jag märkte knappt att 2D Mita försökte prata förrän hon plötsligt slet sin hand fri från min.
Hallå! Kan du lugna ner dig? Det är ingen som jagar oss längre.
Huh? Ah... okej.
Djärvheten hade försvunnit från hennes ansikte och hon såg lite ledsen ut, nästan ursäktande.
Hon stirrade ner i golvet och ritade små cirklar med tån.
[player], du ville ha den där ringen, eller hur?
Du slog mig rättvist och ärligt, så här.
Hon lade tillbaka ringen på min hand.
Jaha, tack så mycket. Ska vi gå?
Hon tittade upp med ett leende,
rörde lite på fingrarna och sa i en osäker ton:
Vart ska vi?
Jag har egentligen ingenstans att ta vägen...
Tack för att du spelade, knäppskalle!
Kom tillbaka någon gång.
Medan hon talade hände något märkligt.
Världen runt omkring oss försköts och vände tillbaka in i huset.
2D Mitas dialogruta flimrade och började visa en fras som jag inte kände igen.
Kom igen, din knäppgök!
Låt oss spela tic-tac-toe!
Slösa inte tid på att komma med ursäkter!
> De älskar verkligen spel! <
Jag tänkte för mig själv.
Okej, då gör vi det här!
Du kan börja! Jag känner mig generös idag!
Jag gjorde det första draget.
Ah, du gav bort dig själv! Jag vet varför du valde X:en och lämnade mig med O:na - psykologi! X:en handlar om att stänga, gömma saker, ha hemligheter. Du är nervös!
Och jag förstår det; bredvid någon som är så otroligt vacker som jag, skulle man kunna tro att du bara skulle falla död ner! Eller trodde du att O:n var bättre för mig? Psykologin säger att du försöker förolämpa mig. Skarpt, grabben - väldigt skarpt! Ha ha ha!
Jag trodde att jag hade gjort ett smart drag,
Jag gillar det här spelet. De där små korsningarna? De tror att de bara kan ta över allt! Men här får jag förstöra för dem,
och det är som om jag är nån slags hjälte! Vad är det? Säger jag nåt konstigt? Du ger mig den där blicken... ha ha ha!
Medan hon fortsatte med sin högljudda kommentar, gjorde jag mina drag i tysthet.
Det är symboliskt! Som om du försöker undvika ringen, men det funkar inte. Smart, eller hur?
Du vill ha den där ringen, eller hur? Kom igen, vinn den från mig!
Vi spelade igenom spelet och för varje drag fortsatte hon att skratta och prata, och mina öron anpassade sig långsamt till hennes ständiga prat.
Det bländande ljuset träffade mina ögon.
Jag kunde inte röra mig, bara vänta tills jag såg klart.
Det starka sommarljuset strömmade in genom fönstren i den välbekanta hallen.
Efter en stund försvann dimman lite och jag kunde äntligen se mig omkring.
Men så fort jag flyttade mig i sätet fick en skarp smärta i magen mitt hjärta att slå snabbare och praktiskt taget dunka mot min skjorta.
Något var definitivt fel... Var jag i 2D?! Är jag i en 2D-version?!
...
Ett yrande, nästan kvävande mörker smög sig in i mitt huvud och jag tryckte instinktivt händerna i knät för att försöka lugna andningen.
Bröstkorgen kändes stramare, som om den pressades inåt.
Efter några minuter lugnade sig andningen och jag vågade äntligen fundera på vad jag skulle göra härnäst.
Fan, vad ska jag göra nu?
...
...
Jag försökte desperat samla tankarna, ansträngde hjärnan och letade efter idéer tills en kom till mig.
Just det, jag borde bara återgå till 3D!
Gå utanför gränserna, precis som alla andra brukade göra för att glitcha spelet!
Det kan jag också göra!
Precis när jag skulle ta ett steg dök en söt liten flicka upp från ingenstans.
Hon viftade med sina korta flätor och hade en busig glimt i ögonen,
och tittade på mig från några stegs avstånd. Jag kunde känna spänningen rulla av henne,
och det gjorde mig illa till mods.
> Hon är uppenbarligen en förklädd djävul <
tänkte jag.
Jag stelnade till,
Jag var fortfarande inte van vid de här teleporterande, paranormala typerna.
Hon suckade högt och himlade med ögonen.
Det fick mig att tappa fattningen, och jag bestämde mig för att börja prata.
M-Mita?
Hon spärrade upp ögonen i en utmaning och hennes röst hördes från alla håll.
Vem annars, då?
Har du sett MÅNGA ANDRA flickor som jag?
Och med mitt namn!?
Hon praktiskt taget lekte med mig och betedde sig som om jag hade gjort henne orätt eller var skyldig henne något.
Du skulle inte tro det om jag berättade...
Ärligt talat, jag vill inte veta vem du rotar runt med!
Vad gör du ens här?
Du kan inte bara storma in här!
Hennes röst var högre nu,
och hon markerade sina ord genom att skaka på fingret åt mig.
På det smala fingret balanserade... ringen. Den som på något sätt hade försvunnit från min hand.
Jag tappade hakan.
Hennes ögon glittrade, en glimt av triumf bröt igenom hennes mörka fransar.
Är det inte den här du råkade förlora här?
Jag svalde hårt och drog mig i kragen, kände en knut i halsen.
Hennes djärva röst i kombination med hennes vilda intensitet gav mig kalla kårar.
Jag var säker på det nu - det här var inte bara någon tjej. Hon var en naturkraft.
Jag tog ett djupt andetag och sa
Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde ge mig ringen... och visa mig vägen ut.
Så det här är din lilla prydnadssak?
Jag undrade vad det var!
Hennes röst blev plötsligt mjukare,
och blev lekfull och nyfiken.
Det kändes som om en tyngd hade lyfts från mina axlar.
Stormen hade lagt sig, och nu verkade hon... nästan flirtig.
Hennes uppträdande skiftade från vild panter till nyfiken kattunge.
Jag blinkade, men i samma ögonblick försvann den tvådimensionella Mita och lämnade bara tomhet i hennes ställe.
Hallå där!
ropade jag irriterat.